De Romska dialekterna        ( källa Gerd Carling m.f ROMER - 500 år i Sverige samt )

Grupperingar Romer i Sverige kan delas in i flera grupper: Romerna är indelade i olika grupper. De fem romska grupperingar som erkänts i Sverige är:

• Kalé-romer kom troligtvis till Skandinavien under 1512 men från 1637 och 1660 har de sitt närmaste ursprung i Finland. (dock skedde de en fortlöpande invandring från Ryssland mellan 17 000 och 1900 talet.
• Svenska romer (talar oftast Khelderash), Kalderash-romer har sitt ursprung i östra Europa.(de kom till Finland under slutet av 1890 och 1899 talet från Rumänien via Ryssland och till Sverige 1900 talet.
• Utomnordiska romer - lovara, kalderash och romungri (kom till Sverige mellan 1950 - 1970 från hela Europa )
• Nyanlända romer - arli/gurbeti (kom från Balkan till följd av krigen i före detta Jugoslavien på 90-talet. Arli är en icke-valakisk grupp som av andra valakiska grupper ibland kallas xoraxane (turkar/muslimer).
• Utöver finns det tiotals undergrupper romungri, polska romer m.fl.
• Resandefolket kan också delvis ses som en av den äldsta gruppen i Norden ( resandefolket är en ihopblandad folkgrupp och finns huvudsakligen i Sverige och Norge.)

Man talar primärt om fyra till fem huvudgrupper (med flera undergrupper): balkanska, valakiska, centrala och nordliga dialekter. Dessa fyra huvudgrupper har mejslats ut under perioden från 1300-1800 och relaterar till stora politiska indelningar i Europa, som också begränsat romernas rörelser och skapat kontakter dialekter emellan. Balkan-gruppen är främst relaterad till det Ottomanska riket, en stormakt med centrum i nuvarande Turkiet, som bestod från 1200-talet fram till 1923. Den valakiska gruppen uppstod genom att romer hölls som slavar i de moldaviska och valakiska kungadömena (nuvarande Rumänien) under perioden 1300-1855. Den centrala gruppen är relaterad till det Tysk romerska riket (från medeltiden till 1804) och senare kejsardömet Österrike (1804-1867), som övergick i den habsburgska dubbelmonarkin (Österrike- Ungern) 1867-1918. Romer i kungariket Ungern (1000-1918), ingår i denna grupp. De nordliga dialekterna är spridda över flera politiska koalitioner och geografiska områden i Västeuropa, på de brittiska öarna och i Skandinavien.

Om vi börjar med de balkanska har vi först en ålderdomlig, sydlig grupp, omfattande rumelian i Turkiet, sepečides i norra Grekland och Turkiet, arli i Grekland, Albanien, Makedonien och Kosovo, som är en av de mest omfattande dialekterna i regionen, både vad beträffar talare och geografisk spridning, erli i Sofia, krimsk romani, idag talad framför allt i Kuban och Georgien, ursari i Rumänien, prilep i Makedonien, prizren i Kosovo och serres i norra Grekland. De tre senare är mycket nära arli och gurbeti.

En annan grupp på Balkan finns i nordöstra Bulgarien. Gruppen omfattar drindari i nordöstra Bulgarien, kaladži i Bulgarien, Makedonien och Kosovo och bugurdži i Bulgarien och Serbien.

Bägge dessa grupper utmärks av en kontinuerlig påverkan från grekiska, likaväl som stark påverkan från turkiska. Många talare av Balkan-dialekterna är muslimer och talar turkiska. Talare av framför allt arli finns, genom tredje vandringen, spridda i andra delar av Västeuropa, t.ex. Tyskland, Österrike och Skandinavien, liksom i USA.

De valakiska eller vlach-dialekterna är de mest framträdande av alla romanidialekter, både vad det gäller antal talare och spridning. Denna dialektgrupp uppstod under den period av instängdhet i slaveri i Valakiet och Moldavien, som beskrivits i föregående kapitel. Samtliga dialekter visar en stark påverkan från rumänska, likaväl som en rad egna innovationer. Gruppen indelas i två undergrupper:

De sydliga valakiska dialekterna talas av grupper som är i huvudsak spridda utanför sitt ursprungliga område. De omfattar olika mindre dialektgrupper i Grekland och Turkiet, grupper av så kallad gurbet-typ i Bosnien och Serbien lovara, kalderash, čurari/tjurara, sinti, boyach och xoraxane i Italien. De flesta romer av denna grupp är kristna, med undantag för xoraxane, som är muslimer.

De nordliga vakaliska dialekterna omfattar två dialekter, som är väl dokumenterade: kelderaš, som förutom att den talas i Rumänien är spridd över stora områden, Skandinavien, Ryssland, Amerika, Tyskland, Polen, osv. Den andra dialekten är lovari, som ursprungligen utvecklats i Transsylvanien i kontakt med ungerska, och senare (genom andra vandringen) spritt sig till Tyskland, Österrike, Skandinavien, Centraleuropa, m.fl. Mindre väl dokumenterade dialekter, tillhörande den nordliga valakiska gruppen är čurari/tjurara och cerhari.

Den centrala gruppen indelas i två undergrupper: Nordliga centrala dialekter, som innefattar den nu utdöda böhmiska romanin, väst- och östslovakisk romani och de inhemska dialekter som talas i södra Polen, Moravien och transkarpatiska Ukraina.

De sydliga centrala omfattar dels romungro i Ungern och Slovakien, dels de dialekter som kallas vend i västra Ungern, prekmurje i norra Slovenien och Burgenland romani i Österrike. Alla sydliga centrala dialekter visar en långtgående påverkan från ungerska.

Övriga dialekter sammanfattas ibland under det som kallas den nordliga gruppen, som talas över ett större område, inte bara i norr. Denna dialektgrupp är mycket heterogen och omfattar snarare en mängd löst sammanhängande språköar än en väl sammanhållen dialektgrupp. I centrum hittar vi de väl sammanhållna sinte/manuš-dialekterna i ett större område från Tyskland/Frankrike ner till norra Italien. Alla dessa visar starkt inflytande från tyskan, vilket indikerar att de utvecklades i ett tyskspråkigt territorium innan de spred sig till andra områden. Dialekterna talas i Holland, Österrike, Ungern, Böhmen, Slovakien, Ryssland, delar av f.d. Jugoslavien och norra Italien. De skandinaviska dialekterna, dvs. kalé i Finland, skandoromani, och en utdöd dialekt i Baltikum är närstående sinte/manuš-gruppen och visar på stort tyskt inflytande.

Kalé romer kom ungefär på 1500 talet från både Ryssland och Danmark till Sverige och 1660 tvingades man fly till Österbotten där man då blev kvar ända fram till 1950. Mellan 1700 - 1900 kom det 5000 till 10 000 olika romsk tillhörande grupper från Ryssland till Finland och dessa skilda romska grupper antog då beteckningen av att tillhöra och ingå i Kalé gruppen. Vilket ansågs vara ett kriterier för att kunna få stanna kvar i landet. Detta innebär samtidigt att de finska kalé romer är till upp till 90 % ett blandande romsk grupp som formats av olika romer från skilda romska grupper av de romer som kommit till Finland mellan 1700- och 1900 talet. I dag kan kale romerna delas in i tre till fyra olika kalé grupper/klaner a) 1512 - 1639 ursprungs kalé med de svenska efternamnen Lindström, Långström, Lindgren, Lindberg, Grönfors etc. b) Ryska romer som under det ryska väldet på 1800-taletde flydde till Finland samt de Karelenska romerna som till största del kom till Finland mellan 1820 till 1900-talet. Vars efternamn var Grek, Baltzar, Zitron, Schwartz, Hagert, Florin, Roth m.fl. c) Romerna från Viborg och Karelen som också kom under 1850 - 1910 med efternamn Bollström, Palmroth, Blomerus, Moderus, Walentin, Walerius m.fl. d) de ny s.k. svenska kalé där en ny generation födds, lever och dör i Sverige anser sig då vilja bli benämnda som svenska kalé. Med detta sagt så är inte kalé romer en homogen grupp utan romer från huvudsakligen Ryssland som under 1750 - 1900 valt att benämna sig som kalé för att kunna stanna och bli kvar i Finland.

Man brukar sammanföra sinte/manuš och de skandinaviska dialekterna under en nordvästlig grupp. Likaledes finns det en ganska väl sammanhållen nordöstlig grupp, som om[1]fattar ett flertal inhemska polska, baltiska och nordryska dialekter. Bäst beskriven är den nordryska xaladitka-dialekten, andra dialekter är centralpolska dialekten, čuxny i Lettland, Lithauen och Estland.

Brittisk romani, som numera anses som utdöd, men som beskrevs av John Sampson 1926, kallad walesisk romani eller kååle, formar en egen grupp. (Analytiskt finns det en större koppling mellan denna kååle romskagrupp och de s.k. finska kalé.) Det är mest sannolikt att den äldsta romani som beskrivits, av engelsmannen Andrew Borde 1542, var en form av walesisk romani.

Likaså utdöd anses den iberiska romanin vara, men dess lexikon har överlevt i den spanska caló-dialekten och i den baskiska errumantxela (som bägge är blandade dialekter).

Slutligen har vi två isolerade dialektgrupper: dels dialekterna i södra Italien, abruzzisk, kalabrisk och moliseisk romani. Dessa är starkt påverkade av italienskan. Den andra är den kroatiska romanin, som inte är dokumenterad i Kroatien. Den omfattar dolenjski i Slovenien och hravati/havati i Italien. Bägge dialekterna visar stark påverkan av kroatiska och slovenska.

Dialekter som är avlägset besläktade med den europeiska romanin är domari i Syrien och lomari i Armenien. Bägge dessa är blandade dialekter, som snarare är att betrakta som egna språk. Deras ursprung och förhållande till romani är omdiskuterat.