Gemensamt basordförråd och lån från kontaktspråk

Gemensamt basordförråd och lån

Gemensamt basordförråd och lån från kontaktspråk

Det för alla romanidialekter gemensamma basordförrådet omfattar ungefär 1000 lexikala rötter. Av dessa rötter är c:a 650-700 indiska arvord, c:a 70 är lån från iranska, 40 från armeniska, och resten, ungefär 200-250, är lånade från grekiskan. De indiska arvorden täcker den mest centrala delen av vokabulären (se Matras 2002, 20f.), som termer för människor, t.ex. rom "man" (skt. ḍomba- "man av man av låg kast som lever av att sjunga och spela"), čhavo "pojke" (skt. chāpa- "ung") och släktförhållanden, t.ex. dad "fader" (skt. tāta- "fader"), salo "svåger" (skt. syāla-), kroppsdelar och kroppsliga funktioner, t.ex. šero "huvud" (skt. śiras-), jakh "öga" (skt. akṣi-), sov- "sova" (skt. svap-), natur, landskap och tid, t.ex. kham "sol" (skt. gharma- "värme"), djur och växter, t.ex. guruv "oxe" (skt. gorūpa- "med gestalt av en ko"), religiösa begrepp, t.ex. devel "gud" (skt. deva-), rašaj "präst" (skt. ṛṣi- "siare"), vissa yrkesbeteckningar, t.ex. raj "kung" (skt. rājan-). En del centrala ord är dock lån från iranska, armeniska eller grekiska, t.ex. ambrol "päron" (ir. amrūd), grast "häst" (arm. grast), bov "ugn" (arm. bov). Räkneorden är indiska arvord från 1-5 och över 10. Siffrorna 6-9 är lånade från grekiska. Grekiskans påverkan är över huvud taget stor: utöver de 200-250 lexikala lånen är en stor andel suffix för ordbildning och grammatisk böjning lånade från grekiskan. Utöver dessa rötter har de enskilda dialekterna fyllt på med lån från sina respektive kontaktspråk eller skapat interna nybildningar med hjälp av ord från basvokabulären. Alla dialekter innehåller åtskilliga exempel på bägge delar. Alla dialekter, flekterade såväl som blandade, har system för att anpassa lånord från kontaktspråk till det egna språket. Detta sker med en viss uppsättning morfem, som brukar kallas för kamouflerande eller anpassande morfem. I de flekterade dialekterna är det främsta syftet med dessa morfem att anpassa det inlånade ordet efter det egna böjningssystemet, i de blandade dialekterna är det främsta syftet att kamouflera det inlånade ordet och göra det mer likt det egna språkets struktur och mer olikt och oförståeligt i förhållande till lånspråkets. Bägge funktionerna finns dock i såväl flekterade som blandade dialekter. Flertalet kamouflerande/anpassande morfem är lånade från grekiskan.

Dialektklassifikationer

Traditionellt har man indelat romanidialekterna i en klassisk trädmodell, utgå[1]ende från till exempel lexikonet eller ljudförändringar och bortseende från geo[1]grafisk spridning. Senare modeller, som den som presenteras ovan, tar större hänsyn till geografisk spridning och försöker snarare sammanjämka en trädmodell med en modell som tar fasta på areala spridningar av vissa språkliga fenomen, s.k. isoglosser (gemensamma språkdrag inom ett visst språkområde). Till grund för de modernare dialektklassifikationer ligger den omfattande ROMLEX- databasen, som innehåller ett stort antal lexem och många dialekter. Vid en dialektklassificering tar man sålunda ett större antal faktorer i beaktande, både ljud[1]lära, formlära och lexikon. Generellt är det så, att delade innovationer mellan två eller flera dialekter har större betydelse för en klassifikation än delade konservatismer, eftersom delade innovationer tyder på att dessa dialekter hängt ihop längre än andra. Delade konservatismer kan ju finnas kvar bara genom en tillfällighet, genom ett isolerat geografiskt läge eller liknande.

En indelningsmodell som används i samtida forskning kallas den geografiska diffusionsmodellen (Matras 2002, 2005). Denna modell betraktar i grund romanins språkområde som ett geografiskt kontinuum, och försöker även ta hänsyn till fortlöpande kontakter mellan dialekter, som ursprungligen härrör från olika områden. Grundtanken är att romanidialekterna, även om de skiljer sig från de europeiska kontaktspråken på flera sätt (alltid minoritetsspråk, större rörlighet än andra språk), i grund uppvisar samma mönster för språk- och dialektspridning som andra, "vanliga" språk. Detta i sin tur innebär att man kan identifiera isoglossområden (det vill säga områden på en karta som inringar en viss isogloss). Dessa kan bilda ganska komplicerade mönster och innehålla exempelvis öar med avvikelser eller undantag på samma sätt som språk i allmänhet. Dialektdelningen i de fyra huvudgrupperna är förmodligen väldigt gammal och har sina rötter i medeltiden och första vandringens språkspridning och språksplittring, som nämnts ovan. Förståelsen mellan språk från de olika huvudgrupperna är låg, dels beroende på de inbördes olikheterna men kanske framför allt beroende på de olika dialekternas anpassning till sina olika kontaktspråk. Trots den låga förståelsen brukar man ändå betrakta dialekterna som dialekter, även om språk vore mer rättvisande. De fyra huvudgrupperna är (för enskilda dialekter jämför genomgången på s. 51-53):

Valakiska dialekter, med språkligt centrum i Valakiet och Transsylvanien. De viktigaste dialekterna är kelderash och lovari.
Centrala dialekter, indelade i två: nordliga centrala och sydliga centrala dialekter.
Balkandialekter, vilket även innefattar dialekterna kring Svarta havet. Dessa brukar indelas i två: Södra Balkan I och Södra Balkan II.
Västliga/nordliga dialekter, innefattande alla första vandringens dialekter i västra, norra och centrala Europa. Den gruppen är betydligt mera löst sammanhållen än de tre andra. Man kan skilja två undergrupper: en nordöstlig (Baltikum) och en nordvästlig (Tyskland-Skandinavien).

Om man fokuserar på primära isoglosser, det vill säga storskaliga delade innovationer, kan man särskilja två huvudsakliga centra för de olika dialekterna: den första i nordväst, med centrum i/runt Tyskland och den andra i sydöst, med ett centrum i Balkan och ett i Transsylvanien/ Valakiet. Denna tvådelning brukar kallas "den stora delningen" och omfattar de isoglosser som listas i tabell 2.

NORR: SÖDER:

-ipen/-iben -ipe/-ibe KOMMENTAR : Form på ett mycket vanligt ordbildningssuffix för substantiv (- ipen/-iben är ursprunglig form)

jaro ͟- ägg aro Förställt (protetiskt) j-, respektive avsaknad av det (j- är en innovation) jov, joj etc. ov, oj etc.

kones kas Oblikformen av det interrogativa pronomenet (kas är ursprunglig form) av- ov-

Konjunktiv och futurum av kopulan (vara). (ov- är ursprunglig form)

Utöver den stora delningen finns det ett antal isoglosser, som delar in i mindre, sammanhängande isoglossområden.

Andra isoglosser som delar romanidialekter i mindre, sammanhängande grupper. Interaktiva kartor för spridningen av dessa isoglossmarkörer finns på Romani Project Manchester's hemsida.

sogloss

Kommentar

-e-/-o-

Ändelsen för 1:a singular i presens av kopulan och förfluten tid (preteritum/perfekt/aorist) av verbet: -om/-um (-o- dialekter) respektive -em/-im (-e- dialekter). -o-dialekterna är spridda över hela språkområdet och omfattar den nordliga gruppen (inklusive de utdöda walesiska och iberiska dialekterna) och ett stort antal dialekter på Balkan, i Centraleuropa och Östeuropa. -e-dialekter finns framför allt på Balkan och i Centraleuropa, där -e- och -o- dialekter överlappar varandra.

-s-/-h-

Gäller växlingen mellan -s-/-h- i kopulaverbet vara. Några få, utspridda dialekter (t.ex. arli) har bevarat den gamla uppsättningen av två parallella paradigm. I övrigt har dialekterna generaliserat antingen s-former eller h-former över hela paradigmet. Detta sammanfaller även med om dialekterna har -s- eller -h- mellan vokaler i grammatiska morfem (se t.ex. presensböjningen av verben eller böjningen av pronomen

-al/-an

Gäller ändelsen -al respektive -an i 2:a person singular perfekt (preteritum/aorist) av verbet. De s.k. -an- dialekterna har övertagit ändelsen från 2:a person plural, medan -al-dialekterna har bevarat olika former i singular och plural. Dessa former återkommer även i presens av kopulan. Spridningen är påfallande lik spridningen av -s-/-h- isoglossen.

Suffix för anpassning av verb

Gäller vilka suffix som primärt används för att anpassa inlånade verb till romanigrammatiken. Eftersom det gemensamma arvordförrådet är begränsat använder sig alla dialekter, även de blandade, av kamouflerande/anpassande suffix, som anpassar lånordet till det egna språket. För verben använder dialekter runt Svarta Havet, liksom i nordvästra Grekland -iz-, valakiska dialekter -is-, -isar-, lånade från grekiskan (t.ex. googli-sar-av googla), baltiska, centrala och västliga Balkan-dialekter -in, sinte och kale -av-, -ar-. De nu utdöda walesiska och iberiska dialekterna använde den ålderdomliga formen -isar

Demonstrativpronomenet

De ålderdomliga formerna akava och adava återfinns i kalé och på Balkan och i Italien, liksom i de utdöda walesiska och iberiska dialekterna. I sydöst hittar vi formen kada, kaka, i centrala Europa formerna ada, aka och i västliga och nordliga dialekter kava, dava.

Ändelsen i 2 och 3 plural perfekt

Gäller 2:a och 3:e person pluraländelsen i paradigmet för perfekt (aorist/preteritum), som har varianterna -en/-e, -an/-an eller -an/- e

Om man sammanställer samtliga isoglossmarkörer, får man en karta som visar på ett fåtal, avgränsade dialektområden

Ett kasussystem med 8 kasus, som böjs i stamklasser, animerat/icke-animerat och maskulinum/femininum (substantiv/pronomen): ur som är typisk för romani. Exempel är följande:

 Nominativ:Grundformen, nominativ, tillämpas på subjektet i en mening. Ackusativ tillämpas på objektet i en mening.Huvudsakligen subjektets kasus. Används också i subjektiv predikativ, i titlar, anslag etc. Förekommer inte efter preposition. (Predikativfrågan är den samma som objektsfrågan (vem/vad?). Ex. hus.

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner - inklusive objekt, som nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

Subjekt är en satsdel som i regel betecknar den, det eller de som utför den handling som anges av en sats predikat.

Subjektivt predikativ är en satsdel som kongruensböjs efter subjektet. Subjektivt predikativ förekommer efter verb som vara, bliva, verka, förefalla och heta (förr användes den inom satslösning problematiska benämningen kopulaverb om vissa av dessa verb). Predikativfrågan är den samma som objektsfrågan (vad?).

 Ablativ Ex. från ett hus Ablativ är ett kasus i nominas deklination och räknas som ett yttre lokalkasus. I sin ursprungliga betydelse betecknar ablativen det varifrån något skiljes. I svenskan uttrycks den ursprungliga ablativrelationen vanligtvis genom att prepositionen "från" ställs framför det aktuella ordet. Exempel: Börje fick en present från Kalle (på finska: Börje sai lahjan Kallelta)

I latin har däremot ablativen fått fler funktioner som ursprungligen tillhörde lokativen och instrumentalis. Det svarar på frågor som var?, varifrån? och med vad?, och föregås vanligen av en preposition.

 Vokativ

Vokativ är ett kasus som bland annat används i en del av de slaviska språken. Den gamla indoeuropeiska vokativen är däremot utdöd i de germanska språken, även om en ny vokativ innoverats i flera dialekter. Vokativ är en tilltalsform.Vokativ återfinns idag i de slaviska språken och är även bekant för de som studerar iriska, skotsk gaeliska, latin, klassisk grekiska, arabiska och sanskrit.

 Lokativ (var?)Lokativ är ett kasus som i sig uttrycker läge eller som förekommer tillsammans med lägesprepositioner. Detta är något som varierar mellan olika språk. Kasuset förekommer bland annat i de baltiska språken lettiska och litauiska. Ett exempel hämtat från lettiskan är Es esmu Rigā, "jag befinner mig i Riga"). Läget beskrivs på svenska med prepositionen i medan det på lettiska kommer till uttryck genom ett långt tryck på andra stavelsen i ordet Rigā. I till exempel kroatiskan, bosniskan och serbiskan används lokativ så att maskulinum singularis får ändelsen -u, medan femininum singularis byter ändelsen -a till -i och neutrum singular byter ändelsen -o (som är vanligast) till -u.

 Ackusativ/oblik: Det direkta objektets kasus. Ackusativ används i tidsadverbial som anger tidsutdräkt (hur länge), samt efter många prepositioner, bl.a. för att ange riktning (till skillnad från befintlighet).Om det i meningen handlar om att någon eller något rör sig, styr prepositionerna ackusativ.

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats. Direkt objekt markeras inte i modern standardsvenska annat än i vissa pronomen, till exempel "mig" och "dig". Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns fornsvenska, urindoeuropeiska, latin, esperanto, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, ungerska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Men de personliga pronomenen mig och dig var ursprungligen ackusativformerna av "jag" och "du", även om de sedan mycket länge även har använts som indirekt objekt och prepositionsobjekt. Däremot var pronomenen "honom" och "henne" i stället ursprungligen dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen)

Objekt är den satsdel som beskriver de ting och personer som medverkar i en sats utan att utgöra subjekt, exempelvis "vatten" i meningen "Jag hämtade vatten". Satsdelen objekt beskrivs dock alltid närmare när man genomför en satslösning. Man brukar då tala om följande former av objekt: direkt objekt, indirekt objekt och prepositionsobjekt.

Direkt objekt Det direkta objektet betecknar den/dem/det som utsatts för den handling som beskrivs av subjektet och predikatet. Det direkta objektet utgörs av en nominalfras, bisats eller infinitivfras. I språk med olika kasus markeras det direkta objektet med ackusativ. I sådana språk, som tyska och latin, kallas det direkta objektet även ackusativobjekt.

Indirekt objekt Det indirekta objektet betecknar den/dem/det som inte utsätts för den handling som drabbar det direkta objektet, vilket beskrivs av subjektet och predikatet. I språk med olika kasus markeras det indirekta objektet med dativ. I sådana språk, som tyska och latin, kallas det indirekta objektet även dativobjekt.

Prepositionsobjekt (Kallas även objektadverbial.)Prepositionsobjektet utgörs av en prepositionsfras och har samma semantiska roll som direkt eller indirekt objekt. Prepositionsobjektet inleds alltid med en preposition och rektionen kan flyttas till satsens början utan att betydelsen ändras (sk. prepositionsstrandning). Själva prepositionsstrandningen kan genomföras på alla prepositionsfraser och är inget bevis på att prepositionsfrasen är ett prepositionsobjekt, detta måste analyseras utifrån prepositionsfrasens semantiska roll.

Tidsadverbial är en satsdel som beskriver en tid för den i satsen uttryckta situationen. Det mest typiska är när någonting händer, exempelvis Hon åkte skridskor på kvällen där på kvällen är tidsadverbialet. Andra exempel: Läkaren (subjekt) tog (predikat) en rast efter operationen (tidsadverbial).

Tidsadverbial är en satsdel (ett adverbial) som beskriver en tid för den i satsen uttryckta situationen. Det mest typiska är när någonting händer, exempelvis Hon åkte skridskor på kvällen där på kvällen är tidsadverbialet.

Tidsadverbialet kan, som synes, utgöras av nominalfras, prepositionsfras eller adverb. I kasusspråk kan för nominalfrasen flera olika kasus komma till användning; latinet har sålunda en ablativus temporis, grekiskan en dativus temporis. Betydelsen "hur länge" uttrycks ofta med ackusativ; jfr (hela dagen), (hela natten).

 Genitiv: Återger ägandeskap (vems?) Ex. husets, bilens, skolans

Viktig användning: attribut vid annat substantiv, till exempel (broderns bok), (brobygge). Förekommer också vid vissa verb och adjektiv, samt efter räkneord. Genitiv används i tidsadverbial som anger datum. Många prepositioner styr genitiv.

Attribut har inom grammatiken två funktioner: dels används attribut som bestämningar i fraser, dels som satsdelar.

 Dativ: (till/åt, för vem/vad?)Används vid verb av typen hjälpa, ge, visa; vid vissa adjektiv och adverb samt efter vissa prepositioner. En annan funktion är åldersangivelse: (Jag är fyrtio år gammal). Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av någon av prepositionerna "till", "åt" eller "för" framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet "ge": Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser.

Ibland används begreppet dativ övergripande om det syntaktiska förhållandet med indirekt objekt, oberoende av hur ett visst språk hanterar det. Termen dativ kan alltså även fungera som syntaxterm, och kan i det avseendet också användas i svensk grammatiklära.

I de flesta språk med många kasus förekommer särskilda dativformer hos substantiv, adjektiv och pronomen; bland annat förekommer detta i tyska, latin, isländska, turkiska, ungerska, litauiska, lettiska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, bosniska, kroatiska, serbiska, ryska och sanskrit.

• Genitiv: Ex. husets

Attribut har inom grammatiken två funktioner: dels används attribut som bestämningar i fraser, dels som satsdelar.

 Prepositional/lokativ: Förekommer bara efter prepositioner. Efter de vanliga prepositionerna в (i) och на (på) anger prepositionalis befintlighet och ackusativ riktning. Den förekommer även efter prepositionen о (på, om), ofta vid verb som handlar om ämnen, som "prata om, tänka på".

 Instrumental: Ett mångtydigt kasus. Anger, som termen antyder, instrument, men också handlingens agent i passivkonstruktioner. Används dessutom i olika typer av predikativer, i tidsuttryck och efter vissa prepositioner. Ex. med hus

Kasus (för att bättre förstå har vi här att ta några finska exempel på kasus)

Finska kasus

Kasus

Suffix

Svensk prep.

Exempel

Översättning

Grammatiskt

nominativ

talo

hus

genitiv

-n

-s

talon

husets

ackusativ

- eller -n

talo eller talon

hus

partitiv

-(t)a

taloa

hus (som ett objekt)

Lokativ (internt)

inessiv

-ssa

talossa

i (ett) hus

elativ

-sta

från (inifrån, ur)

talosta

från (ett) hus

illativ

-an, -en, etc.

in i

taloon

in i (ett) hus

Lokativ (externt)

adessiv

-lla

på

talolla

på (ett) hus

ablativ

-lta

från

talolta

från (ett) hus

allativ

-lle

till

talolle

till (ett) hus

Essiv

essiv

-na

som

talona

som ett hus

translativ

-ksi

till (förvandling)

taloksi

till ett hus

Marginal

instruktiv

-n

med (hjälp av)

taloin

med huset

abessiv

-tta

utan

talotta

utan (ett) hus

komitativ

-ne-

tillsammans (med)

taloineni

med mitt hus

Finskans kasussystem kan inte direkt överföras på svenska prepositioner då finskan favoriserar internlokativa prepositioner över externa. Jämför svenskans Jag sitter på bussen mot finskans Istun linja-autossa (rakt översatt Jag sitter i bussen). Samtliga kasus uppvisar därutöver även andra funktioner, till exempel tid, sätt och medel. Exempelvis Perjantaina = på fredag (inte som fredag) och Pidän hänestä = Jag gillar honom/henne där ändelsen -stä rent semantiskt snarare motsvarar svenskans om.

Utöver detta kan tilläggas att abessivet, utöver bruket i tredje infinitiven, är begränsat i dagligt språk där det snarare ersätts av prepositionen ilman tillsammans med substantivet i partitiv.

Plural

Det finns tre olika 'plural' i finska.

Nominativ plural

Plural bildas genom att t läggs till böjningsstammen.

Nominativ plural

Finska

Svenska

"koirat olivat huoneessa"

"hundarna var i rummet"

"huoneet olivat suuria"

"rummen var stora"

Efter räkneord

Efter räkneord används partitiv singularis.

Följande nummer

Finska

Svenska

"huoneessa oli kaksi koiraa"

"I rummet fanns två hundar"

"talossa oli kolme huonetta"

"I huset fanns tre rum"

Böjda pluraler

När ett ord i plural är böjt i ett annat kasus än nominativ ersätts plural-t:et med i, varefter man hakar på i stort sett samma ändelser som i singular.

Böjda pluraler

Finska

Svenska

'huone' → 'huoneita'

'(några) rum'

→ 'huoneissa'

'i rum'

Böjda pluraler

Finska

Svenska

'lintu on puussa'

'fågeln är i trädet'

→ 'linnut ovat puissa'

'fåglarna är i träden'

Böjning av pronomen

Böjningar av pronomen

Finska

Kasus

Exempel

Svenska

'minä'

nominativ

'Jag'

'minun'

genitiv

('min, mitt')

'tämä talo on minun '

'det här huset är mitt '

'tämä on minun taloni '

'det här är mitt hus'

'minut'

ackusativ

'hän tuntee minut'

'han/hon känner mig'

'minua'

partitiv

'hän rakastaa minua'

'han/hon älskar mig'

'minussa'

inessiv

'tämä herättää minussa vihaa'

'det här väcker ilska i mig'

'minusta'

elativ

'hän puhui minusta'

'han/hon talade om mig'. Idiomatiskt: 'minusta' = 'enligt min åsikt'.

'minuun'

illativ

'hän luotti minuun'

'han/hon litade på mig'

'minulla'

adessiv

'minulla on rahaa'

'Jag har pengar'

'minulta'

ablativ

'hän otti minulta rahaa'

'han tog pengar från/av mig'

'minulle'

allativ

'anna minulle rahaa'

'ge mig pengar'

'minuna'

essiv

'sinuna en ottaisi rahoja'

'om jag var du, skulle jag inte ta pengarna'

'minuksi'

translativ

'häntä luullaan usein minuksi'

'man tror ofta att han/hon är jag'

Substantiv- och adjektivstammar

Vokalstammar Ett ord med en vokalstam har en vokal i slutet av ordet i nominativ, och behåller vokalen i alla former. Stamvokalen kan dock ändras i vissa böjningsformer:

Svenska

Stam

vokalen

singular

sg. gen.

sg. part.

plural

pl. gen.

pl. part.

Kommentar

fisk

-a

kala

kalan

kalaa

kalat

kalojen

kaloja

a + i blir oj efter a, e och i.

vinkel

-a

kulma

kulman

kulmaa

kulmat

kulmien

kulmia

a + i blir i efter o och u

sommar

-ä

kesä

kesän

kesää

kesät

kesien

kesiä

ä + i blir i

namn

-e

nimi

nimen

nimeä

nimet

nimien

nimiä

e blir i i slutet av ord; e + i blir i

hall

-i

halli

hallin

hallia

hallit

hallien

halleja

i + i blir ej

ljus

-o

valo

valon

valoa

valot

valojen

valoja

En stam med en labial vokal -o, -u, -y, -ö oföränderlig; i blir j mellan vokaler

nalle/gosse björn

-e

nalle

nallen

nallea

nallet

nallejen

nalleja

Oföränderligt -e kan man finna i många nya ord; i blir j mellan vokaler

land, jord

-aa

maa

maan

maata

maat

maiden

maita

En lång vokal blir kort före plurals i

väg

-ie

tie

tien

tietä

tiet

teiden

teitä

De historiskt långa vokalerna ee, oo, öö har blivit diftongerade, men den ursprungliga vokalen finns bevarad i kortformer.

Förändringen av fornfinskans slutliga e till i betyder att stamvokalen av ett ord som slutar på i inte kan bestämmas från endast nominativ; en av böjningsformerna måste konsulteras. Men de flesta gamla ärvda orden som slutar på i är på nedgång som e-stammarna (eller konsonant, se nedan), medan nyare lånord, där i oftast läggs till för fonetiska skäl (som i halli (hall och ruuti (krut)), som hela tiden håller på att minska.

Konsonantstammar -s substantiv

Vokalisering eller lenition finns som tillägg till någon konsonantgradation, t.ex. kuningas (nominativ) ~ kuninkaan (genitiv) ~ kuninkaaseen (illativ) eller mies (nominativ) ~ miehen (genitiv) ~ mieheen (illativ).

-nen substantiv

Detta är en mycket vanlig klass av vanliga substantiv (t.ex. nainen "kvinna"), många egennamn och många vanliga adjektiv. Genom att lägga till -nen till många substantiv skapas enkelt ett adjektiv (muovi "plast" - muovinen "gjord av plast/plastig", jämför sv. -ig, rand - randig). Det kan också fungera som diminutiv.

Formulären fungerar som om det slutade på -s, förutom i nominativ, där det slutar på -nen. Det är så enkelt som att man tar bort -nen och lägger till -e varefter böjningsändelsen läggs till:

Exempel på vanliga postpositioner:

Postpositioner

Finska

Svenska

päälle

(upp) på (riktning)

päällä

på (läge)

päältä

(ner) från

alle

under (riktning)

alla

under (läge)

alta

från under

ylle

ovanför (riktning)

yllä

över, ovanför (läge)

yltä

från ovanför

sisälle, sisään

in i

sisällä, sisässä

inne i

sisältä, sisästä

(ut) ur

jälkeen

efter

takia

på grund av

kautta

via, genom

läpi, lävitse

igenom

kanssa

med, i sällskap av/med

(genitiv +) keskellä
huoneen keskellä

i mitten av, mitt i

vuoksi

för (någons) skull; på grund av

puolesta

för; i (någons) ställe

(partitiv +) vastaan

mot

(partitiv +) kohtaan

gentemot

(partitiv +) varten

för (ett syfte)

(partitiv +) vailla

i behov av, utan

(elativ +) huolimatta

trots

Efter prepositioner står nominalfraser i allmänhet i partitiv: ilman minua 'utan mig', ennen oppituntia 'innan lektionen'. Exempel på vanliga prepositioner:

Prepositioner

Finska

Svenska

ilman

utan

ennen

innan

keskellä (+ partitiv)
keskellä huonetta

i mitten av, mitt i

vailla

utan

Exempel på vanliga postpositioner:

Postpositioner

Finska

Svenska

päälle

(upp) på (riktning)

päällä

på (läge)

päältä

(ner) från

alle

under (riktning)

alla

under (läge)

alta

från under

ylle

ovanför (riktning)

yllä

över, ovanför (läge)

yltä

från ovanför

sisälle, sisään

in i

sisällä, sisässä

inne i

sisältä, sisästä

(ut) ur

jälkeen

efter

takia

på grund av

kautta

via, genom

läpi, lävitse

igenom

kanssa

med, i sällskap av/med

(genitiv +) keskellä
huoneen keskellä

i mitten av, mitt i

vuoksi

för (någons) skull; på grund av

puolesta

för; i (någons) ställe

(partitiv +) vastaan

mot

(partitiv +) kohtaan

gentemot

(partitiv +) varten

för (ett syfte)

(partitiv +) vailla

i behov av, utan

(elativ +) huolimatta

trots

Efter prepositioner står nominalfraser i allmänhet i partitiv: ilman minua 'utan mig', ennen oppituntia 'innan lektionen'. Exempel på vanliga prepositioner:

Prepositioner

Finska

Svenska

ilman

utan

ennen

innan

keskellä (+ partitiv)
keskellä huonetta

i mitten av, mitt i

vailla

utan

Ett verbsystem, som böjs i 1-3 person singular och plural i följande kategorier:

 Presens

 Futurum

 Perfekt

 Imperfekt

 Pluskvamperfekt