GRAMMATISK ÖVERSIKT

Gemensamt basordförråd och lån från kontaktspråk

Det för alla romanidialekter gemensamma basordförrådet omfattar ungefär 1000 lexikala rötter. Av dessa rötter är c:a 650-700 indiska arvord, c:a 70 är lån från iranska, 40 från armeniska, och resten, ungefär 200-250, är lånade från grekiskan. De indiska arvorden täcker den mest centrala delen av vokabulären (se Matras 2002, 20f.), som termer för människor, t.ex. rom "man" (skt. ḍomba- "man av man av låg kast som lever av att sjunga och spela"), čhavo "pojke" (skt. chāpa- "ung") och släktförhållanden, t.ex. dad "fader" (skt. tāta- "fader"), salo "svåger" (skt. syāla-), kroppsdelar och kroppsliga funktioner, t.ex. šero "huvud" (skt. śiras-), jakh "öga" (skt. akṣi-), sov- "sova" (skt. svap-), natur, landskap och tid, t.ex. kham "sol" (skt. gharma- "värme"), djur och växter, t.ex. guruv/guruva "oxe" (skt. gorūpa- "med gestalt av en ko"), religiösa begrepp, t.ex. devel "gud" (skt. deva-), rašaj "präst" (skt. ṛṣi- "siare"), vissa yrkesbeteckningar, t.ex. raj "kung" (skt. rājan-). En del centrala ord är dock lån från iranska, armeniska eller grekiska, t.ex. ambrol "päron" (ir. amrūd), grast "häst" (arm. grast), bov "ugn" (arm. bov). Räkneorden är indiska arvord från 1-5 och över 10. Siffrorna 6-9 är lånade från grekiska. Grekiskans påverkan är över huvud taget stor: utöver de 200-250 lexikala lånen är en stor andel suffix för ordbildning och grammatisk böjning lånade från grekiskan. Utöver dessa rötter har de enskilda dialekterna fyllt på med lån från sina respektive kontaktspråk eller skapat interna nybildningar med hjälp av ord från basvokabulären. Alla dialekter innehåller åtskilliga exempel på bägge delar. Alla dialekter, flekterade såväl som blandade, har system för att anpassa lånord från kontaktspråk till det egna språket. Detta sker med en viss uppsättning morfem, som brukar kallas för kamouflerande eller anpassande morfem. I de flekterade dialekterna är det främsta syftet med dessa morfem att anpassa det inlånade ordet efter det egna böjningssystemet, i de blandade dialekterna är det främsta syftet att kamouflera det inlånade ordet och göra det mer likt det egna språkets struktur och mer olikt och oförståeligt i förhållande till lånspråkets. Bägge funktionerna finns dock i såväl flekterade som blandade dialekter. Flertalet kamouflerande/anpassande morfem är lånade från grekiskan.

Dialektklassifikationer

Traditionellt har man indelat romani dialekterna i en klassisk träd modell, utgå[1]ende från till exempel lexikonet eller ljud förändringar och bortseende från geo[1]grafisk spridning. Senare modeller, som den som presenteras ovan, tar större hänsyn till geografisk spridning och försöker snarare sammanjämka en träd modell med en modell som tar fasta på areala spridningar av vissa språkliga fenomen, s.k. isoglosser (gemensamma språk drag inom ett visst språkområde). Till grund för de modernare dialektklassifikationer ligger den omfattande ROMLEX- databasen, som innehåller ett stort antal lexem och många dialekter. Vid en dialekt klassificering tar man sålunda ett större antal faktorer i beaktande, både ljud[1]lära, formlära och lexikon. Generellt är det så, att delade innovationer mellan två eller flera dialekter har större betydelse för en klassifikation än delade konservatismer, eftersom delade innovationer tyder på att dessa dialekter hängt ihop längre än andra. Delade konservatismer kan ju finnas kvar bara genom en tillfällighet, genom ett isolerat geografiskt läge eller liknande.

En indelnings modell som används i samtida forskning kallas den geografiska diffusionsmodellen (Matras 2002, 2005). Denna modell betraktar i grund romanins språkområde som ett geografiskt kontinuum, och försöker även ta hänsyn till fortlöpande kontakter mellan dialekter, som ursprungligen härrör från olika områden. Grundtanken är att romani dialekterna, även om de skiljer sig från de europeiska kontaktspråken på flera sätt (alltid minoritetsspråk, större rörlighet än andra språk), i grund uppvisar samma mönster för språk- och dialekt spridning som andra, "vanliga" språk. Detta i sin tur innebär att man kan identifiera isoglossområden (det vill säga områden på en karta som inringar en viss isogloss). Dessa kan bilda ganska komplicerade mönster och innehålla exempelvis öar med avvikelser eller undantag på samma sätt som språk i allmänhet. Dialekt delningen i de fyra huvudgrupperna är förmodligen väldigt gammal och har sina rötter i medeltiden och första vandringens språk spridning och språksplittring, som nämnts ovan. Förståelsen mellan språk från de olika huvudgrupperna är låg, dels beroende på de inbördes olikheterna men kanske framför allt beroende på de olika dialekternas anpassning till sina olika kontaktspråk. Trots den låga förståelsen brukar man ändå betrakta dialekterna som dialekter, även om språk vore mer rättvisande. De fyra huvudgrupperna är (för enskilda dialekter jämför genomgången på s. 51-53):

Valakiska dialekter, med språkligt centrum i Valakiet och Transsylvanien. De viktigaste dialekterna är kelderash och lovari.
Centrala dialekter, indelade i två: nordliga centrala och sydliga centrala dialekter.
Balkandialekter, vilket även innefattar dialekterna kring Svarta havet. Dessa brukar indelas i två: Södra Balkan I och Södra Balkan II.
Västliga/nordliga dialekter, innefattande alla första vandringens dialekter i västra, norra och centrala Europa. Den gruppen är betydligt mera löst sammanhållen än de tre andra. Man kan skilja två undergrupper: en nordöstlig (Baltikum) och en nordvästlig (Tyskland-Skandinavien).

Om man fokuserar på primära isoglosser, det vill säga storskaliga delade innovationer, kan man särskilja två huvudsakliga centra för de olika dialekterna: den första i nordväst, med centrum i/runt Tyskland och den andra i sydöst, med ett centrum i Balkan och ett i Transsylvanien/Valakiet. Denna tvådelning brukar kallas "den stora delningen" och omfattar de isoglosser.

NORR: SÖDER: KOMMENTAR: -ipen/-iben ipe/-ibe Form på ett mycket vanligt ordbildningssuffix för substantiv (ipen /-iben är ursprunglig form). jaro aro Förställt (protetiskt) j-, respektive avsaknad av det (j- är en jov, joj etc. ov, oj etc. innovation). kones kas Oblikformen av det interrogativa pronomenet (kas är ursprunglig form) av- ov- Konjunktiv och futurum av kopulan (vara). (ov- är ursprunglig form)

Utöver den stora delningen finns det ett antal isoglosser, som delar in i mindre, sammanhäng-ande isoglossområden. Andra isoglosser som delar romanidialekter i mindre, sammanhängande grupper. Interaktiva kartor för spridningen av dessa isoglossmarkörer finns på Romani Project Manchester's hemsida.

isogloss Kommentar -e-/-o- Ändelsen för 1:a singular i presens av kopulan och förfluten tid (preteritum/perfekt /aorist) av verbet: -om/-um (-o- dialekter) respektive -em/-im (-e- dialekter). -o- dialekterna är spridda över hela språkområdet och omfattar den nordliga gruppen (inklusive de utdöda walesiska och iberiska dialekterna) och ett stort antal dialekter på Balkan, i Centraleuropa och Östeuropa. -e-dialekter finns framför allt på Balkan och i Centraleuropa, där -e- och -o- dialekter överlappar varandra. -s-/-h- Gäller växlingen mellan -s-/-h- i kopulaverbet vara. Några få, utspridda dialekter (t.ex. arli) har bevarat den gamla uppsättningen av två parallella paradigm. I övrigt har dialekterna generaliserat antingen s-former eller h-former över hela paradigmet. Detta sammanfaller även med om dialekterna har -s- eller -h- mellan vokaler i grammatiska morfem (se t.ex. presens böjningen av verben eller böjningen av pronomen.

-al/-an Gäller ändelsen -al respektive -an i 2:a person singular perfekt (preteritum/aorist) av verbet. De s.k. -an- dialekterna har övertagit ändelsen från 2:a person plural, medan - al-dialekterna har bevarat olika former i singular och plural. Dessa former återkommer även i presens av kopulan. Spridningen är påfallande lik spridningen av - s-/-h- isoglossen.

Suffix för anpassning av verb Gäller vilka suffix som primärt används för att anpassa inlånade verb till romanigrammatiken. Eftersom det gemensamma arvordförrådet är begränsat använder sig alla dialekter, även de blandade, av kamouflerande/anpassande suffix, som anpassar lånordet till det egna språket. För verben använder dialekter runt Svarta Havet, liksom i nordvästra Grekland -iz-, valakiska dialekter - is-, -isar-, lånade från grekiskan (t.ex. googli-sar-av googla), baltiska, centrala och västliga Balkan-dialekter -in, sinte och kale - av-, -ar-. De nu utdöda walesiska och iberiska dialekterna använde den ålderdomliga formen -isar. Demonstrativpronomenet De ålderdomliga formerna akava och adava återfinns i kalé och på Balkan och i Italien, liksom i de utdöda walesiska och iberiska dialekterna. I sydöst hittar vi formen kada, kaka, i centrala Europa formerna ada, aka och i västliga och nordliga dialekter kava, dava. Ändelsen i 2 och Gäller 2:a och 3:e person pluraländelsen i paradigmet för perfekt 3 plural perfekt (aorist/preteritum), som har varianterna -en/-e, -an/-an eller an/- e Om man sammanställer samtliga isoglossmarkörer, får man en karta som visar på ett fåtal, avgränsade dialektområden