Kort om ordklasser :: Caleromska

Kort om ordklasser

En ordklass är en grupp av ord som delar ett antal grammatiska särdrag, vilka är relevanta för språket i fråga. Hur många och vilka ordklasser som används inom ett språk varierar i hög grad. Man brukar dela in ord i ordklasser (substantiv, adjektiv, verb med mera) i första hand efter sin böjning, i andra hand efter funktion i frasen eller satsen.

En sats är en syntaktisk enhet som vanligen består av ett predikat och de övriga satsdelar som det aktuella språkets syntaktiska regler kräver. Det är dock mycket svårt att ge en generell definition på en sats som är giltig över alla språk eller över alla typer av satser inom ett givet språk.

I svenska och många andra språk är ett subjekt obligatoriskt förutom predikatet, men många språk kräver inte ett utsagt subjekt. Det gäller till exempel en hel del språk i vilka verben böjs efter person, varpå subjektet ofta avslöjas av verbformen, men förfarandet är inte begränsat till denna typ av språk. När verbet står i imperativ krävs inte heller i svenskan att subjektet anges, eftersom det förutsätts vara andra person (du eller ni). Förutom dessa två grundkomponenter kan även en rad andra satsdelar finnas i satsen, främst ackusativobjekt (direkt objekt), dativobjekt (indirekt objekt) och adverbial.

Satser kan kombineras för att bilda meningar. En sats som ensam kan bilda en mening kallas för huvudsats och en som inte kan detta för bisats. De komponenter som bygger upp en sats kallas satsdelar när man avser deras funktion, och fraser när man avser deras form.

Studiet av fraser och satser kallas syntax.

Det finns många olika sätt att bestämma vilken ordklass ett ord tillhör. Dels kan man kategorisera ord efter deras betydelse (semantik), dels efter hur ordet böjs eller sammanfogas med andra ord (morfologi), och slutligen efter hur ordet används i en sats (syntax). Vanligen måste man använda sig av alla dessa kategoriserings metoder samtidigt.

Ordklasser brukar indelas i öppna och slutna klasser, där de öppna klasserna lätt kan utökas med nya medlemmar, medan de slutna klasserna endast undantagsvis får fler medlemmar. Exempel på öppna ordklasser är substantiv, adjektiv och verb. Exempel på slutna ordklasser, vilka ibland beskrivs som uppräknings bara, är pronomen, artiklar och prepositioner.

Syntax "sammanställning", av "samman", och "ordning", "sekvens") eller satslära är en del av grammatiken. Den syftar på hur man sätter samman ord (lexem) eller böjningsformer till grupper av ord (fraser), satser och meningar.

Ett ord är en betydelsebärande ljud- eller teckenkombination som förekommer självständigt. Kärnan i ett ord är en rot, till exempel bok, tvätt, klok eller eld. Roten kan i många språk förändras enligt bestämda mönster kallade affix, det vill säga att vokaler byts ut (binda-band) eller att partiklar (bund+it) läggs till; detta förändrar ordets betydelse.

GRAMMATISK ÖVERSIKT

Ljudsystem Det finns flera olika system för att skriva romani generellt och för enskilda dialekter används en mängd olika system, var och en på sitt sätt anpassad till att beskriva de olika dialekternas ljudsystem. Vi kommer här att följa det system som används av Matras (2002) och ROMLEX-projektet (se Matras 2002, 49 72).

Vokaler - enkla vokaler och diftonger

Vokalsystemet i romani är betydligt mindre komplicerat än konsonantsystemet. Tidig romani hade bara fem vokaler: /a, e, i, o, u/ och vokaler utöver detta i enskilda dialekter har uppstått genom intern förändring eller påverkan från kontaktspråk. Tillägg är t.ex. ett bakre /å/ i walesisk romani (från engelskan) eller /ü/ i arli-varianter i kontakt med turkiskan. På samma sätt är vokalförlängning och uppkomsten av en uppsättning långa/korta vokaler i somliga dialekter ett kontaktfenomen. Den för indiskan typiska uppdelningen i långa/korta vokaler har helt gått förlorad i romani och ligger inte bakom den skillnad i långa/korta som finns i vissa dialekter, vilket man trott tidigare.

Konsonanter Konsonantsystemet i romani är mycket komplicerat med många fonem och relativt stor variation mellan dialekterna. De olika konsonanttyperna kommer att gås igenom var för sig i förhållande till de viktigaste förändringarna i olika dialekter jämfört med systemet i tidig romani.

Klusiler Om vi börjar med de tonande/tonlösa klusilerna /p, t, k/, med aspirerade varianter /ph, th, kh/, och /b, d, g/, som är bevarade från indiskan, så är de ganska stabila i samtliga dialekter. De palatala varianterna /č/, /čh/ och /dž/ är också ett arv från indiskan, men dessa är mer instabila i de olika dialekterna och här finns kanske största variationen inom romanins ljudsystem. Sonoranter (nasaler, tremulanter och approximanter)

Grunduppsättningen av sonoranter består av en labial nasal /m/, en dental nasal /n/, en dental lateral approximant /l/ och en dental tremulant /r/. Den laterala approximanten /l/ blir velariserad ("tjockare") i många dialekter, framför allt de som är i kontakt med polskan. I sinte/manuš-gruppen bli /r/ uvulariserat > /R/, en påverkan från tyskans och franskans "tjocka" /r/. Tidig romani hade två olika tremulanter, /r/ och /ř/. Dessa två hålls isär i många dialekter. I somliga Balkandialekter har /ř/ > /l/, i kelderash har /ř/ > ett uvulart /R/ och i somliga varianter av gurbet och syditalienska dialekter en lång tremulant /rr/. I övriga dialekter har /ř/ sammanfallit med /r/. Ordet řom, rom "man" innehåller till exempel detta /ř/. Som grupp betraktat är sonoranter ofta instabila i romani: de kan bytas ut mot andra sonoranter eller undergå metates (omkastning). I slutposition går de ofta förlorade, t.ex. -ipe <-ipen.

Frikativor och halvvokaler

Frikativorna är till stor del innovationer, även i de olika dialekterna. Tidig romani hade följande frikativor: labiala /f, v/, velart /x/, glottalt /h/, dentala sibilanter /s, z/ och postalveolara /š, ž/. Av dessa kom /z/ först in med de iranska lånorden och /f/ med de grekiska. De nya palatala sibilanterna /ś, ź/ (t.ex. i kelderash, lovari) uppstod som en förenkling av affrikatorna /č, dž/. En variation mellan /x/, /kh/,/h/och /ch/ i flera dialekter är kontaktbetingad. I arli och bugurdži (genom påverkan från albanska och turkiska) och i sydliga centrala dialekter (genom påverkan från ungerska) kan /x/ och /h/ sammanfalla till /h/ och i nordöstliga dialekter (genom påverkan från ryska och polska) kan de sammanfalla till /x/. En utveckling /s, z/ > /š, ž/ förekommer i den nordliga centrala gruppen (i närheten av slovakiskan) och en motsatta utveckling /š, ž, č, čh, dž/ > /s, z, c, ch, dz/ i de dialekter som varit i kontakt med grekiskan.

Affrikator Affrikator i tidig romani omfattar postalveolara /č/ och /dž/ och ett tonlöst postalveolart /čh/, som uppstått i kontakt med grekiskan. Affrikatorna är instabila och utsätts för många förändringar i de olika dialekterna. Affrikatorna /c/ och /dz/ representerar utvecklingen av palatala dentaler (/t'/ och /d'/) i somliga dialekter, framför allt valakiska och nordliga centrala. Över huvud taget blandas de palatala klusilerna och affrikatorna ofta samman i dialekterna, t.ex. kale /z/ > /dž/. I skandoromani är både konsonant- och vokalsystemet anpassade till svenskans system - av denna anledning har systemet en rik uppsättning fonem, där det behållit romanins aspirerade konsonanter, /kh/, /gh/, /ph/ och /th/ men samtidigt lagt till svenskans vokaler /y/ /ä/ och /å/. Samtidigt har de också utvecklat ett rikt system av olika frikativa varianter (3-4 olika kontraster). Betoning Tidig romani hade ett grammatiskt betingat betoningssystem, som överlevt i vissa konservativa dialekter. Betoningen i flekterade dialekter ligger på slutstavelsen i lexikala rötter och de flesta grammatiska suffix, t.ex. čalavel "slå", bidžavno "klok, vis". Vissa senare tillkomna grammatiska suffix är obetonade, t.ex. lager II-affix romes-ke "för mannen" (Boretzky & Igla 1994).Sammansatta verb på -d- har vanligtvis betoning på roten, bol-d-av "jag döper/doppar(/vänder/vrider" (Matras 2002, 62-64).

Genomgående initial betoning eller betoning på penultiman (näst sista stavelsen) har uppstått i många dialekter genom påverkan från kontaktspråk. Här kan dock konservativa betoningar ha överlevt i enstaka ord eller lexikala/grammatiska kategorier, t.ex. kalé maška "katt" eller manuš "människa".

Formlära Substantiv Substantiv: inherenta egenskaper Romanins substantiv har flera inherenta egenskaper, som påverkar böjningen. De två viktigaste är genus och animathet. Det finns två genus: maskulinum och femininum. Genus är relevant dels för klassifikationen i böjnings paradigm, dels för böjningen av andra delar av en nominalfras. För lånord kan genus bestämmas efter naturligt genus (sexus), källspråkets genus, genus på det ursprungliga romaniord som lånet ersätter eller bara genom den fonologiska strukturen på ordet i allmänhet. Avledning av femininer från maskuliner är vanligt och även aktivt i de flesta dialekter, t.ex. rom "man", romni "kvinna", čhavo "pojke", čhaij "flicka". Animathet påverkar substantivböjningen. Till skillnad från genus är animathet svårare att identifiera, då det inte visar sig i ordens fonologiska struktur. Den tydligaste markören är val av kasus för det direkta objektet (ackusativ): animerade substantiv markerar direkt objekt/ackusativ med en självständig oblik, icke animerade substantiv markerar direkt objekt/ackusativ med nominativ. Det kan dock i olika dialekter finnas andra sätt att markera animathet, bl.a. i böjningen av andra kasus (se nedan), i pronomenböjningen, osv. Vilka substantiv som skall markeras som animata/icke-animata är också olika beroende på dialekt. Vissa substantiv, framför allt ord för familjemedlemmar och personer ur den närmsta kretsen liksom viktiga djur som häst är alltid animata, och andra substantiv, t.ex. döda ting, är alltid icke-animata. Däremellan finns en gråzon av substantiv, t.ex. "lägre" djur eller människor, kroppsdelar, etc., som kan växla mellan animathet/icke-animathet eller markeras som antingen-eller, beroende på dialekt. En annan viktig egenskap är tematisk status. Uppdelningen av substantivet i olika tematiska stammar påminner om hur substantiven är organiserade i indiska språk (forn-/medelindiska), men böjningsparadigmen har historiskt sett ganska lite med sina föregångare att göra. Detta beror på att det mellan forn- /medelindiska och nyindiska (liksom romani) skett en genomgripande omstrukturering av paradigmen. Romanin visar en tidig variant av denna omstrukturering. Uppdelningen i arvord/för -europeiska ord respektive lånord/europeiska ord är av betydelse för den tematiska statusen. Detta går tillbaka till tiden för den grekiska påverkan, något som kommer att återkomma genom hela formläran. Lånade morfem från grekiskan blev mycket produktiva för anpassningen av lånade ord (vid detta stadium framför allt för lånord från grekiska men senare även för lånord från andra språk), både verb och substantiv. Man skulle kunna säga att det under denna period uppstod ett mönster i grammatiken för att anpassa lånade ord med lånade morfem, som sedan blev kvar i språket permanent. Avledningsmorfologi: substantiv Ordbildningen är mycket produktiv i romani - i flekterade såväl som i blandade dialekter. För att bilda ord använder man sig av en uppsättning ordbildningssuffix, som har olika produktivitet och olika ursprung i olika dialekter. Suffixen har två huvudfunktioner: dels att bilda nya avledningar och på så sätt öka ordförrådet, dels att anpassa/kamouflera inlånade ord. Av de föreuropeiska avledningssuffixen är -ipe(n)/-ibe(n) (< skt. -itavya), som bildar abstrakta substantiv, mest produktivt. Denna produktivitet håller också i sig i de flesta dialekter, även de blandade. Det förekommer mest med för europeiska ord, men kan användas med europeiska lån guruvni/gurumni . Suffixet växlar i somliga dialekter (i synnerhet valakiska) med suffixet -(s)imo, pl. -(s)imata, som är lånat från grekiska. Ett annat produktivt, föreuropeiskt suffix är diminutiven -or-, t.ex. raklo "pojke" → rakloro "liten pojke" och -eli/-ali, t.ex. lima "gnäll" → limali "liten flicka". Andra morfem är -ikl, t.ex. maro "bröd" → marikli "kaka", -no, t.ex. xoxava/khokhava "ljuga" → xoxano "lögnare", liksom femininmorfemet -ni (skt. -inī), t.ex. guruv/guruva "oxe" → "ko" (exempel fr. Matras 2002, 75 och Boretzky & Igla 1994).

Produktiva suffix som är tidiga lån är substantivbildande -in (från grekiska), agentiv -suffixet -ar-, -ari (från rumänska/slaviska -ar), diminutivbildande -ic- (från slaviska/ rumänska/grekiska), -ka, som bl.a. bildar diminutiver (från slaviska) eller diminutiv -bildande -ela (från grekiska). De tre senare är begränsade till lånord, medan övriga kan förekomma med såväl föreuropeiska ord som europeiska lån (se Matras 2002, 75-76).

Sammansatta substantiv och genitivkomposition Renodlade sammansatta substantiv, på det sätt som är mycket vanligt i indiskan,framför allt sanskrit, är ovanliga i romani. Dialekter kan dock visa undantag: skandoromanin är till exempel, genom påverkan från skandinaviska språk, full av sammansatta ord. Vanligare är en nominalfras, bestående av ett substantiv med genitivändelsen -eske- i attributiv ställning (som flekteras med sitt huvudord) och ett huvudord (paradigm se nedan under genitiv). Detta brukar kallas för genitiv komposition. Vanligtvis föregår adjektivet/genitiven sitt huvudord i den här typen av nominalfraser, men omvänd ordning förekommer också, t.ex. i lovari. Den här typen av sammansättningar är speciellt vanlig i de nordvästliga dialekterna, t.ex. sinte, och den används frekvent för att skapa nyord med hjälp av metaforiska omskrivningar, t.ex. drom-eske patrin "vägskylt" (Carling, Lindell & Ambrazaitis 2014).

Substantivets böjning Liksom de ny indiska språken är romanins kasussystem uppbyggt i lager, en modell som kan förklaras av att forn- och medel indiskans rika, flekterade kasussystem smält samman och sedan återuppbyggts enligt ett annat mönster (se Masica 1995, 230ff.). Lager I omfattar två kasus: nominativ och oblik, som bildas flekterande med ändelser direkt på stammen. Ändelserna har betoning (i de konservativa dialekterna) och de formar distinkta klasser eller böjnings stammar. I ändelserna definieras genus (maskulinum/femininum), numerus (singular/plural) och tematisk status (böjnings stam), vilket innebär att de är multi-funktionella och således flekterande. Dessa två kasus (nominativ/oblik) representerar resterna av forn- och medel indiskans rika, flekterande kasussystem. Oblikens funktioner är två: dels att fungera som ett eget, självständigt kasus (se nedan), dels att utgöra bas för anslutning av lager II-ändelserna.

Lager II omfattar en uppsättning agglutinerande (vid-limmande) kasus markörer, som har sina rötter i forn- och medel indiska adverb och partiklar. Dessa är identiska, oberoende av genus, numerus och tematisk status och är således mono funktionella och agglutinerande. De kan emellertid, genom s.k. sandhi (att fonem ändrar ljudkvalitet beroende på intilliggande fonem), ändra ljudkvalitet intialt.

I vissa grammatikor kan lager II-ändelserna refereras till som "postpositioner", vilket de inte är: de har, även om de inte är betonade, ingen självständig funktion och de anpassas ofta till föregående oblik ändelse. Lager III består av analytiska (dvs. själv stående) adpositioner (framför allt pre- men även postpositioner), som har en lösare förbindelse med det flekterade substantivet. Detta system stämmer väl överens med systemet i övriga ny indiska språk. Det finns dock en del variation i detaljerna över hur systemet ser ut i de enskilda dialekterna. Böjnings stammarna indelas i två huvudgrupper: tematiska eller för europeiska och atematiska eller europeisk.

. Tematiska Böjnings klasser i tidig romani (Matras 2002, 83)

Klass Exempel Nom.sg. Obl.sg. Nom.pl. Obl.pl.

Maskulin på čher/kher;͚hus͛ čher -es -a -en konsonant Maskulin på -ipa/-ipen čačipe/čačipa -as -a -en Maskulin på -o šero;͚huvud͛ - es -e -en Maskulin på -i pani;͚vatten -jes -ja -jen Feminin på džuv;͚lus -a -a -en konsonant Feminin på -i piri;͚panna, kanna -ja -ja -jen

Atematiska

Klass Exempel Nom.sg. Obl.sg. Nom.pl. Obl.pl.

Mask. på -i(s) sapunis ͚tvål͛ -is -is -ja -en Mask. på -u(s) papus ͚far͛far -us -us -i -en Mask. på -o(s) foros ͚stad͛ -os -os -i -en Femi. på -a čipa/cipa ͚hud͛ -a -a -i -en