Morfem

Morfem - vad är ett morfem?

Morfem är ordens minsta betydelsebärande enheter. Alla ord är bildade av ett eller flera morfem. Morfem har både lexikal och grammatisk funktion samt kan indelas i rot- och böjningsmorfem.

I ordet 'stolar' finns det två morfem: 'stol' och '-ar'. Här är 'stol' det lexikala morfemet och '-ar' är det grammatiska morfemet som i detta fall uttrycker plural.

Rot- och böjning

Vi kan märka hur ordet 'stolarna' får fler morfem: 'stol', '-ar' och '-na'. Dessa morfem kan delas in i rotmorfem och böjningsmorfem. I ovanstående fall är 'stol' rotmorfemet och '-ar' och '-na' böjningsmorfem.
Vidare delas ord in i rot och stam. Rot är den minsta betydelsebärande enheten medan stammen utgör ett ord borträknat eventuella böjningar. Om vi tar ordet 'stolsitsar' finns det till och börja med tre stycken morfem: 'stol', 'sits' och '-ar'. Roten är 'stol' och stammen är 'stolsits'.
Vi har redan berört morfemet som eget ord (stol) och morfemet som ett suffix (-ar). Det kan också vara ett prefix (t.ex. pro-) eller infix (t.ex. -for-).
När morfemet utgörs av språkljud bestående av två bokstäver kallas det digraf. Till exempel är sj-ljudet en vanlig sådan. Om språkljudet i stället består av tre bokstäver kallas det trigraf. Till exempel stj-ljudet.
Morfem är en viktig del i språkets formlära som med ett finare ord kallas morfologi (morfo- står för form och -logi för lära), och är läran om ordens uppbyggnad.

Fonem och grafem

Morfem ska inte förväxlas med fonem, som är språkets minsta betydelseskiljande ljudenheter, eller det som motsvarar dessa i skrivet språk, grafem (dvs. bokstäver). Fonemen och grafemen är mindre enheter än morfemen, till exempel /a/ och /o/ i sal respektive sol.

Morfologi eller formlära är den del av lingvistiken som studerar ordens struktur, deras former och bildning. Ett morfem eller ordled är den minsta betydelsebärande enheten i ett språk. Ett morfem ingår i allmänhet i ett ord, och byggs i sin tur upp av fonem. Läran om ordens inre struktur, det vill säga morfemen, kallas morfologi.

Ordklassbestämning ordklass Semantik dess böjning

Morfologi och dess användning i en sats Syntax

Det finns två huvudtyper av morfem: Basmorfem eller rotmorfem är den centrala betydelsebärande delen av ett ord.

Rotmorfem, basmorfem eller fria morfem - ord eller ordstam med egen självständig betydelse
- Lexikalt morfem, rotmorfem som fungerar som ett eget ord, t.ex. dag, snäll, tomte, den, att
- En ordstam är den grundläggande del av ett ord till vilket ett affix kan fogas för att fylla olika syntaktiska funktioner. Övriga rotmorfem är ordstammar som behöver kompletteras för att bilda ord, t.ex. häll-, flick-
Affix eller bundna morfem - ordled utan egen betydelse, men modifierar rotmorfem
- Prefix, t.ex. o- och be-
- Prefix är en förstavelse som sätts i början av ett ord för att ändra ordets betydelse, till exempel o-laglig, im-populär, pro-gressiv eller "pre"-fix.
- Suffix, t.ex. -het, -isk
- Suffix (även postfix eller ändelse) är en betydelsebärande orddel (morfem) som placeras efter rotmorfemet, (eller i sammansatta ord rotmorfemen), men som i sig själv inte kan utgöra ett självständigt ord. Termen suffix betecknar varje affix som är placerat efter rotmorfemet. Två typer av suffix finns: böjningssuffix och avledningssuffix. Exempel på avledningssuffix är -ig i sandig och -het i gråhet.[1]
- Interfix eller fogmorfem, sammanfogar ord, t.ex. u i gatubarn
- fler undertyper av affix listas i artikeln Affix

Morfem behöver inte vara uttalade eller noteras i skrift. Exempelvis motsvaras nollplural av ett tomt morfem. Inom lingvistiken skrivs dessa som Ø:

Ett hus, flera hus-Ø.

Ett fonem, eller segmentalt fonem, är en betydelseskiljande fon (även kallade språkljud) som formar språket.[1] Olika ord är uppbyggda av olika fonem; byter man ut fonemet /g/ i 'glass' mot /k/ så ändras betydelsen och man får ordet 'klass'. Ett fonem brukar därför anges som det talade språkets minsta betydelseskiljande enhet. Segmentala fonem delas normalt in i vokaler och konsonanter. Fonem tecknas genom att man skriver snedstreck kring dem (till exempel /a/, /p/ och /h/). Man tar reda på om två ljud tillhör samma fonem eller två olika fonem genom att använda sig av minimala ordpar. Läran om fonem kallas fonologi, och hur de sätts samman kallas fonotax.[2][3]

Ett språkligt särdrag på fonetisk nivå sägs vara fonematiskt om det har en direkt inverkan på kontextens betydelse. I praktiken betyder detta att man kan finna ett minimalt ordpar som detekterar särdraget. I svenskan är accent exempel på ett särdrag som är fonematiskt, vilket det inte är i till exempel engelskan, medan aspiration är ett exempel på ett särdrag som inte är fonematiskt i svenskan, vilket det däremot är i kinesiskan.

Läran om fonem kallas fonologi, vilket inte ska förväxlas med fonetik.

Innehåll

1Fonem och grafem
- 1.1Olika språks transparens
2Fonem och allofoner
3Fonem och morfem
4Fonem och prosodem
5Referenser

Fonem och grafem[redigera | redigera wikitext]

Skriftspråkets motsvarighet till fonem kallas grafem, som är de tecken som symboliserar språkljuden. Grafem och fonem är dock inte helt likställt; det svenska alfabetet innehåller 29 bokstäver men de grafemen är inte tillräckligt många för att uttrycka alla fonem. För att kringgå det problemet kombinerar man grafem för att teckna nya fonem, så att man exempelvis kan teckna 'sj'-fonemet.[2]

Olika språks transparens[redigera | redigera wikitext]

Transparensen mellan fonem och grafem är en jämförelse mellan antalet grafem och fonem i ett språk. Hög transparens indikerar ett språk där stavning och uttal ligger relativt nära varandra, medan låg transparens indikerar att språk och uttal skiljer sig åt mycket. Olika språk har mycket olika transparens. Italienskan har 27 fonem och 21 grafem, och får därigenom nära relation mellan stavning och uttal. Engelskan har 40-45 fonem och 26 grafem, och får därigenom väldigt låg transparens; få grafem används för att uttrycka många fonem, och följaktligen skiljer sig stavning och uttal en hel del. Svenskan har 17-22 vokalfonem, beroende på definition[4], och 22 konsonantfonem. Sammanlagt blir det 39-44 fonem till 29 grafem. Svenskan har en relativ konsekvens mellan stavning och uttal, men det finns till exempel ett flertal sätt att skriva sje-ljudet på.[5]

Skillnaderna i transparens och stavelsestruktur är intressanta för dyslexin. Det har bevisats att dyslektiker kan ha dyslexi i ett språk utan att ha det i ett annat. Det har exempelvis visats att dyslektiker har betydligt lättare att lära sig italienska i skolan men svårt för engelska. Personer som invandrar till länder med komplex stavelsestruktur (det vill säga, strukturen av konsonanter och vokaler i en stavelse) kan få svårt att lära sig det nya språket.[5]

Fonem och allofoner[redigera | redigera wikitext]

Långt ä är ett fonem, trots att dess uttal varierar mellan ord som "här" och "näsa". Dessa kontextuella uttalsvarianter kallas för allofoner, som alltså är varianter på fonem. De olika r-ljud som används i södra Sverige är också allofoner av samma fonem - r. Allofoner är alltså språkspecifika uttalsvarianter på fonem, som gör att ett fonem kan uttalas olika i olika ställningar i ett ord utan att de olika ljuden har en betydelseskiljande effekt. Olika språk har olika betydelseskiljande språkljud och därigenom även olika allofoner.[1][6]

Fonem och morfem[redigera | redigera wikitext]

Ett fonem brukar anges som det talade språkets minsta betydelseskiljande enhet, och är det som behövs för att bilda morfem, som är den minsta betydelsebärande enheten. Ibland sammanfaller fonem och morfem som i orden /i/ och /ö/.[2] Ett ganska typiskt språk har 30-40 fonem. Dessa kan kombineras till tusentals morfem.[3]

Fonem och prosodem[redigera | redigera wikitext]

Inom fonetiken skiljer man mellan fonem och prosodem, där båda är betydelseskiljande. Prosodemen utgörs av den del av uttalet som handlar om accent av fonemen: "Formel" och "formell" har olika betydelser eftersom betoningen i första exemplet hamnar på första stavelsen medan den hamnar på andra i det andra exemplet. De segmentala fonemen är dock desamma.