Syntax

Grundordföljd är vilken ordning fraser kommer i en prototypisk huvudsats. Det rör sig alltså inte om egentlig ordföljd utan om vilken ordning satsdelarna subjekt-(S), predikat-(V) och objekt-(O) kommer i. I allmänhet används termen verb i stället för predikat. De två vanligaste ordföljderna är SVO och SOV. Språk med grundordföljd med objektet före subjektet är mycket sällsynta.

I motsats till nya indoariska språk med verbet i den slutliga positionen eller subjekt=S, objekt=O, predikat=V-ordningen, så har romani i allmänhet: (S)subjekt, (V)predikat samt (O)objekt-ordning i så kallade neutrala deklarativa meningar:

Subjekt är en satsdel som i regel betecknar den, det eller de som utför den handling som anges av en sats predikat. I de germanska språken, däribland svenska, måste en grammatiskt korrekt sats i normalfallet innehålla subjekt och predikat. Undantaget är när verbet är böjt i imperativform: "Ät upp!" eller andra situationer där det är underförstått vad som är subjekt: "Kommer snart!" (underförstått: "Jag kommer snart!").

Objekt är den satsdel som beskriver de ting och personer som medverkar i en sats utan att utgöra subjekt, exempelvis "vatten" i meningen "Jag hämtade vatten". Satsdelen objekt beskrivs dock alltid närmare när man genomför en satslösning. Man brukar då tala om följande former av objekt: direkt objekt, indirekt objekt och prepositionsobjekt.

Predikat är en satsdel som normalt utgörs av eller innehåller satsens finita verb, till exempel fiskade i Erik fiskade. Därmed är predikatet också den mest centrala och mest obligatoriska satsdelen. En fullständig och avslutad mening kan bestå av endast ett predikat, till exempel uppmaningen Ät!, eller det italienska Piove (Det regnar). I språk med subjektstvång (till exempel svenskan) måste dock en grammatiskt korrekt sats oftast - om man bortser från imperativsatser - innehålla både subjekt och predikat.

Såsom det anges/indikeras/framgår av parenteserna i exemplet ovan så är pronominala subjekt valfria i Romani, eftersom de finns/ingår i den verbala ändelsen. Subjektets position visar variansen mellan kategoriska kontrasterande subjekt-(S), predikat-(V) ordordningen/ordföljd så, som i exemplet ovan, motsvarar den neutrala deklarativ mening dvs. vilket egentligen betyder att böjning och användnings resultatet inte är förutbestämt och tematik kontinuativ/fortsättning av predikat-(V), subjekt-(S) ordordningen.

Förändringen i den allmänna ordföljden från SOV dvs. subjekt-(S), objekt-(O), predikat-(V) till SVO dvs. subjekt-(S), predikat-(V), objekt-(O) är resultatet av romernas europeisering genom kontakt med bl.a. grekiskan och därefter den Balkans språk. Denna förändring kan också ses i dikotomin av faktiska och icke-faktiska underordnade konjunktioner som nämnts ovan. Ytterligare innovationer inkluderar relativsatsen, användningen av prepositioner och den bestämda artikeln. I allmänhet förekommer dessa fenomen inte i de nya indoariska språken på den indiska subkontinenten.